Följ Bemanningsföretagen

En Pyrrhusseger för Centerns Ewa-May

Blogginlägg   •   Nov 13, 2015 13:03 CET

Vården rör alla, är viktig för alla. Oavsett ålder, religion, hudfärg, inkomst eller andra åtskiljande parametrar människor emellan. Den svenska vården har åtagit sig att ge vård åt alla, jämlikt, oavsett individ eller geografi. Vårdbemanning är en avgörande bit i det enorma pussel som kommuner och landsting dagligen ska få ihop för att fylla det åtagandet. Till min förvåning är det en ständig källa till upprördhet på nyhetssidor, debattutrymme och insändarsidor.

Industrin gör det. Privat sektor gör det. Skatteverket och Skolverket gör det. De hyr in.

Kundundersökning på kundundersökning har visat samma sak; de som hyr in gör det främst för att personalförsörja tidsbestämda projekt, för att snabbt kunna ställa om vid variation i efterfrågan, och- inte minst – i samband med frånvaro av ordinarie personal.

Som exempel är cirka 20 000 av landstingens personal av olika skäl helt frånvarande årligen.

Vården lever under liknande förutsättningar som de flesta andra arbetsgivare. Vårdapparatens verksamhet ska bedrivas i bästa möjliga mån – men i motsats till en del andra ska den bedrivas dygnet runt, över hela landet. Och i motsats till, tja, nästan alla andra, ska den ytterst uppehålla och rädda liv. Därför måste kommuner och landsting lyckas med rekryteringar till glesbygden, tillhandahålla specialister där de behövs, ha bemanning vid semestertider och sjukfrånvaro och så vidare. Elefanten som faktiskt inte befinner i rummet är att situationen bleve bättre om vårdbemanningspersonalen skulle anställas av kommuner och landsting. Elefanten betar i sitt naturliga habitat, långt från svenska vårdens personalförsörjningsbryderier.

Ändå läggs det kraft och energi på att debattera, och nu senast motionera, om att ”minska beroendet” av vårdbemanningspersonal. Motionen innehåller ingrepp på arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, och dessutom minskad rätt till tjänstledighet för den fasta personalen. SKL ska ha reagerat positivt. Detta gladde Ewa-May Karlsson, gruppledare(C) i Västerbottens läns landsting, så mycket att det blev ett pressmeddelande. ”Viktigast av allt är att landstinget blir en bättre arbetsgivare och på så sätt minskar intresset för att övergå till tjänst hos bemanningsföretagen” säger Karlsson.

Kvaliteten på arbetsgivaren finns ingen anledning för mig att kommentera. Men, Karlsson bör tänka över några aspekter av vårdens villkor. 

Om vårdbemanningspersonalen skulle (och ville) anställas av kommuner och landsting innebär det icke per automatik att vakanser i glesbygden fylls eller att till exempel handkirurger finns där de behövs. Och det faller på sin egen orimlighet att skaffa ett stort personalöverskott för att lösa semestrar och sjukfrånvaro. Dessutom är det så att vårdens marknadssituation, som redan karaktäriseras av en starkt dominerande aktör, uppfattas i såväl forskning som i politik som förödande för samhällsekonomisk effektivitet. Ineffektiviteten tar sig uttryck i att den dominerande aktören dikterar priser som skapar obalanser mellan efterfrågan och utbud, skapar köbildningar och har svaga incitament att öka kvalitet och tillgänglighet. Att stärka den positionen ytterligare genom att rasa över och sätta stopp för vårdbemanning, det kommer inte att göra någon lycklig. 

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen

Bifogade filer

PDF-dokument